Jag vann över ballongen!

För ett par dagar sedan hade jag inte en tanke på att springa en halvmaraton idag. Knappt så jag hade tänkt tanken att springa en halvmara över huvud taget. Men skulle jag ha tänkt tanken att springa en halvmara så skulle det nog vara just Jämtland på fötter, eftersom det är på hemmaplan.

Men en vän, med betald plats, som inte kunde ställa upp på grund av en skada skickade ett sms när jag var i Göteborg där det stod: Tänk vad du kommer att må bra på lördag vid fyratiden och du sprungit ditt livs längsta lopp! Jag svarade: Dessutom mitt livs enda lopp i vuxen ålder isåfall. Men okej då. Och sen hann jag ångra mig flera gånger. Men jag visste ju att jag borde kunna ta mig i mål, eftersom jag sprang 17 km förra veckan. (Vilket jag berättade för ovan nämnda vän samma dag, därav sms:et).

Och här är jag nu, efter klockan fyra och mår bra. Trött och lite stel, ja, men bra mår jag. Och jag ÄR nöjd över mig själv. Jag, som knappt kommer under halvtimmen på fem kilometer, sprang nämligen precis en halvmara i motvind (det är inte bara fartvind i håren på kortet ovan), på 1.58.08! Jag sprang i mål före ballongen! Ja, eller farthållaren som sprang med 2-timmarsballongen då.

Jag hade inget annat mål med loppet idag än att ta mig i mål, och inte komma sist. Jag är ingen löpare, och tränar alldeles för massa annat för att satsa på bra kilometertider just nu. Men visst fanns det en dröm att komma i mål under två timmar. Men realistiskt så trodde jag på runt 2.06-2.10, eftersom det innebar ett kilometertempo som jag visste att jag var bekväm med. Hoppades att slippa springa längre än 2.15 iallafall.

Jag hade ingen klocka, utan gick bara på känsla (och så såg jag ju var ballongen var). De första sega uppförsbackarna sprang jag tillsammans med en bekant, och det kändes som ett väldigt behagligt tempo. När jag inte kroknade det minsta efter backarna utan kände mig pigg, så tackade vi för sällskapet och jag tog upp jakten på ballongen. Då hade vi sprungit ungefär 8 km tror jag. Det fick bära eller brista. 

Jag behövde aldrig riktigt kämpa för att hålla tempot, och det är jag så sjukt nöjd med. Kanske har jag hittat ett nytt tempo som jag kan hålla länge? Jag hade dock tre små dippar. Fick håll efter ca 2/3 av loppet, försvann som tur var efter ungefär en kilometer. Fick krampkänning i vaden när det var runt 5 kilometer kvar (en mugg sportdryck vid en vätskekontroll och en perfekt langat cocacola av syster hjälpte nog att få bort det).

Och så är det ju den där jäkla bron! 4 kilometer från mål ska man ta sig över en bro som är en och en halv kilometer lång. Never ending uppförsbacke till att börja med. I stark sidovind. Men väl över den så känns det som om man är framme, och då var det bara att mata på. Förlorade en tiometersspurt med en kille jag sprang ikapp den sista kilometern, men det gjorde mig inget. Jag sprang ju i mål sisådär 8 minuter snabbare än jag hade trott jag skulle fixa!

Heja mig!