Man kan inte alltid vara på topp

November va? Har varit en klassisk skitmånad i ett par två år. Men det här året finns det liksom inget som kan gå helt snett för mig. Det är bara en månad som alla andra, bara lite mörkare, lite mer jobb än jag önskar, lite fler folk som borde ha reflexer och så vidare.

Men framför allt kanske lite mer viktigt att tänka på de man har sig nära. Jag mår bra, har för det mesta ork och energi även de här dagarna, men just nu är det ganska många runt mig som har det lite tyngre. Väggen är tyvärr nära för en, sjukdomar avlöser varandra för en annan, och en sådan sak som att leta jobb är såklart tufft det med. Kollegor som tycker att det är rätt dystert och har upp-över-öronen-mycket möter jag också dagligen. 

Att finnas där för andra denna mörka månad, när jag själv känner mig rätt nöjd och frisk, kan nog vara en av de bättre gärningarna jag kan göra just nu. Som att ge en extra klapp på axeln och en spontanhämtad kopp kaffe till kollegorna, låna ut ett öra till de som behöver prata och ställa upp och ta ett par klasser på gymmet. Någon annan gång kanske det är jag som inte är på topp och då vet jag att andra finns där för mig.

Hur ser din november ut så långt? Toppen eller botten? Eller mittemellan?