Familjen Fritid
Det är ju inte konstigt att man är som man är egentligen. Jag har alltid haft många och hurtiga fritidsintressen. Brås på mina föräldrar kan man säga. Mamma drev en ridskola och pappa var både aktiv och tränare i både gång och skidor.
Artikeln, som jag hittade i en gammal utklippsbok, handlade om hur mamma och pappa engagerade sig i byn och dess ungdomar och hur det ibland var svårt att hitta tid tillsammans. Tisdagar och torsdagar hade pappa träningar, fredag-söndag var det mamma som hade stallet. Men jag kan inte komma på att jag någonsin kände mig bortglömd eller inte hade massor av kvalitetstid med mina föräldrar. Heller inte att mina föräldrar inte unnade varandra att odla sina egna intressen.
Både jag och min syster hängde med på det mesta (jag var förresten på min första landskamp vid sex månaders ålder) och vi har alltid blivit uppmuntrade att göra sådant vi tycker är roligt och meningsfullt. Och testa oss fram. Jag tror och hoppas att jag kommer att göra på samma sätt om jag någongång får egna barn.
Medan min syster fastnade för hästar och har tillbringat många omgångar på Island och arbetat på hästgårdar där, satsade jag på idrotten och gymnastiken. Och det där ideella tänket bär man minsann med sig, inte för inte jag var gymnastiktränare i mer än 15 år. Har dessutom lovat att göra tränarcomeback när den nya, efterlängtade, gymnastikhallen är klar.
Tack kära päron för att ni är de ni är. Och ni andra som läser det här, läs gärna den fina (fast i botten allvarliga) krönika som SVT:s Yvette Hermundstad har skrivit. Det är mina föräldrar hon talar om!
0 kommentarer: